Tomas Danko – Jitka Vykopalova: Den nakna sanningen om den svenska musikbranschen I.
Rubrika: Publicistika – Co je psáno...
  |
| Ett udrag från en autobiografisk bok av den svenska entreprenören och musikern Tomas Danko. Pozitivni noviny (Positiva nyheter) har som den enda media i Tjeckien och Slovakien exklusivt rätt att publicera och översätta utdrag från boken. Förkortat och översatt till tjeckiska för alla tjeckiska och slovakiska vänners och andra läsarens skull som inte behärskar svenska. Tomas Danko är hittills en av några få Positiva nyheters större utländska sponsorer som uppskattar jag högt och som jag tackar honom mycket för i mitt- samt i våra Internetmagasin läsarens namn. Pavel Loužecký Positiva nyheters ägare och utgivare | |
 | Tomas Danko kom in i den svenska musikhandeln och startade Stockholmsbutiken Förstärkardoktorn, som var en av de ledande i landet. Han var också en av de första företagarna som gjorde sig själv till varumärke (se bilden). Han sålde sin verksamhet och har skrivit memoarer om sina 40 år i den svenska musikhandeln. |
| Ett mycket framgångsrikt företagare, Tomas Danko, har berättat om sitt liv och om den svenska musikbranschen för journalisten Mikael Jansson. Boken är en spännande läsning för alla som gillar denna musikgenre. Tomas Danko´s kreativa idéer och unika berättelser hur det var att gå igenom i hela sitt vuxna liv som en invandrad ung man från f.d. Tjeckoslovakien från 1968 uppåt i musikbranschen i Sverige. Hans hårt men älskat arbete som kostade honom väldigt mycket tid, privat- samt familjeliv men som gav honom tillbaka oehört mycket glädje och lycka i livet, beröm och högaktning i branschen, självtillfredsställelse, mycket pengar och till slut också ett tredje äktenskap och en lycklig familj. Hans uppgångar och fall, oehört stark vilja, hans sätt att jobba, yrkesskicklighet och intelligens, pålitlighet och vänlighet, öppenhet och ett stort gott hjärta skapade honom förutsättnigar att lyckas med det som han ville uppnå i sitt liv. Trots att jag visste riktigt mycket omTomas Danko´s liv innan jag läste boken, var jag nyfiken vad kommer jag att få veta mer. Oj, massor! Den nakna sanningen... Det var för mig som en trevlig deckare där jag visste i förväg ett par ledtrådar och vissa pusselbitar. Jag upplevde mycket nytt och intressant, både beundran och häpnad, då och då skratt och ibland skakade jag på huvudet hur orkade han gå vidare och satsa så högt... Tomas berättar mycket öppet, uppriktigt men ändå diskret (det finns ju ”mer hemligheter” och detaljer, som kanske får plats i någon följande bok...?) om alla möjliga händelser och omständigheter som inträffade honom både innan och efter när han kom till Sverige, om många viktiga personer i hans liv på vägen till en succé i hans 40-åriga arbetskarriär. Vilka kändisar han mött, vilka samarbetspartner och vänner fick han för livet, vem har lurat och svikit honom, vilka band har han spelat med, vilka märkesinstrument han sålde, vilka saker som ett minne har han behållit när ABBA:s inspelningsstudion revs ner, om stämningen mellan konkurrenterna, om sprit och droger i musikbranschen och om mycket, mycket mer... Boken dessutom innehåller också en smakfull fotoalbum med privata bilder och roliga annonser och Tomas Dankos kommentarer om kända bransch- och nöjesprofilerna. Jag gillar idé på vilket sätt boken har uppstod. Att skriva ner själv sina tankar är en sak men att berätta sin life story för en annan människa är något annat. Det är svårare, tycker jag, men livligare att läsa. Vilken tur hade Tomas när han valde sin vän Mikael Jansson för samarbete med boken! Mikael är inte bara en duktig författare utom nämligen också en musiker som gillar och kan mycket bra spela rock! Jitka Vykopalova biträdande chefredaktör och representant för Pozitivni noviny (Positiva nyheter) i Sverige | |
| Förord till boken För ganska precis ett år sedan mötes jag och Tomas på utdelnigen av Albin Hagströms minnesstipendier. Han stoppade sitt visitkort i handen på mig och sa: ´Ring mig i veckan!´ Och så började den här boken bli till. Inte många har skrivit böcker om den svenska musikbranschen. Jo, om enskilda artister, förstås och kanske någon enstaka gång om skivbolag eller liknande. Men inte om alla de ofta ganska idealistiska entreprenörer som driver musikhandel. Efter att jag hade skrivit boken om Hagström Musik (Musik för miljoner, Uppsala Publishing 2006) insåg jag att denna del av svensk handel är förhålandevis litet omskriven. ”Den svenska musikhandelns historia” av Albert Wiberg utkom 1955 och behandlar tiden fram till 1926. Det är den senaste... Rätta mig om jag har fel, någon...?)Denna bok är Tomas Dankos berättelse om sig själv – en av 1968 års flyktingar från det forna Tjeckoslovakien, förre detta popidol, sedermera ingenjör och entreprenör som har tagit sig upp och nedför både berg och dalar i sin affärsverksamhet, en gång till och med tack vare ett friterat bröd! Men det är också en skildring av några av huvudpersonerna i den mellantid på tre, fyra decennier som kom mellan Hagström-kedjans abdikation runt 1980 och 2008 års storaffär, då norska Music Retail Holding (MRH) köpte musikhandelskedjan Musikbörsen, franchisekedjan 4Sound samt grossistföretagen Luthman Scandinavia och Svensk Musik. MRH har för övrigt också betydande marknadsandelar i Norge och Danmark. Den sena 1900-talet var en mellantid då musikhandeln till sist insåg att dragspelsepoken var över, att de unga rockmusikerna som kom in och ville handla hade gott om pengar (under en period generöst utbetalade av aningslösa bildningsförbund) och att vanliga skolsortiment inte länge var det lönsamma. Handlarna själva var allt oftare rocksnubbar, inte dragspelare eller musiklärare. Det var också ett par decenier då live-musiken fortfarande var just... levande. Och det förekom en hel del vildavästernmetoder i branschen... Det sägs att den svenska marknaden för torrfoder åt hundar omsätter mer än hela den svenska musikinstrumentbranschen. Må så vara – men det är en spännande, dynamisk bransch, och resultaten av dess mödor kan vi dagligen höra på radio, TV och olika konsertlokaler, till exempel. Mikael Jansson journalist (har skrivit ett flertal musikertidskrifter både i Sverige och utomlands), pressansvarig vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, musiker, en god vän till Tomas och medförfattare | |
| I. delen Kommunistiska Tjeckoslovakien på 1960-talet och flykt till exil Tomas Danko föddes 5 augusti 1946 i staden Kosice i den slovakiska delen av vad som då var staten Tjeckoslovakien. Han var tidigt musikintresserad. Mamma spelade piano hemma, gärna operettmelodier och sådant. Lilla Tomas tog pianolektioner men blev aldrig förtjust i det. Efter tre år av spelandet, då han tragglade med Czernys etyder och annat tråkigt, upptäckte han gitarren! Och plattan It´s Alright Mama med ELVIS PRESLEY kunde faktiskt höras även i Tjeckoslovakien 1956, och den förändrade hela hans liv!Tomas och två andra kompisar skulle ägna en del av sommarlovet åt extrastudier men de satte ihop ett band i stället med sättningen akustisk gittarr, trumpet och virveltrumma! ”Jag hade få tag i en gammal akustisk stålsträngad gitarr som jag lyckades reparera så att den blev spelbar. Vi spelade Elvis låtar och tyckte att vi var jävligt bra!” Men kompisens föräldrar kom hem tidigare och tog trion på bar gärning. Tomas far slog gitarren i vredesmod ochTomas fick stränga order att fortsätta med pianospelandet och pluggandet. ”Mamma tyckte att det var kul att vi hade ihop ett band, men pappa var sträng. Fast när han slog sönder min gitarr tänkte jag bara ´jag ska hämnas, jag ska fixa en gitarr´! Jag sparade och 1958 hade jag lyckats få ihop pengar till en billig kopia av en Gibson orkestergitarr. Jag lärde mig snabbt de nödvändigaste ackorden, jag kunde ju läsa noter efter alla pianolektioner, men det fanns ju bara klassiska gitarrböcker och jag ville spela rock! Och det fanns över huvud taget ingen gitarrundervisning i de kommunistiska skolorna.” Men även i diktaturens Tjeckoslovakien smög sig den västerländska popmusiken in, både via insmugglade skivor och genom att man kunde ratta in utländska radiostationer.Tomas fortsatte att ta lektioner, bl. a. hos en gitarrlärare som somnade ofta efter första halvan av lektionen och så fick han spela själv den sista halvtimmen.Med sin kusin och tre kompisar började de spela på en sammanträdeslokal på en firma där en av kompisarnas pappa jobbade. Killarna använde en gammal radio som förstärkare. Första spelning hade de på Oktoberrevolutionens dag, den 7 oktober 1962. De kunde spela ca 15 låtar men fick bassning efteråt för att de hade spelat rocklåtar, partiet ville att de ska spela folkmusik... Men här var i alla fall stommen till THE DEVILS, ett band som bildades 1963 och som i Tjeckoslovakien på 1960-talet var ungefär vad HEP STARS eller TAGES var i Sverige – popidoler och flickornas gunstlingar. Bandet hade tjeckiska elgitarrer, förstärkarna byggde de själva, även trumsetet. Engelskkunskaperna var inte så bra, bandet sjöng texterna på något slags fonetisk engelska. ”Vi fick vår första spelning på en klubb som hette Klubb Bagdad, som höll till i en lokal som mest liknade en stor plåtlåda. Kummunisterna hade lättat litet på trycket och man kunde få spela big beat som det hette i Tjeckoslovakien. Uttrycket rock´n´roll var förbjudet, det var för amerikanskt men big beat betyder ju stort slag, så det accepterades. Att spela swing var också tillåtet, men publiken lämnade snart swingbanden för att lyssna på big beat i stället – det var ungdomarnas protes mot kommunisterna.” Av klubben Bagdad blev de engagerade att spela på five o´clock tea tre gånger i veckan. De kunde väl bara tre låtar men de repade in ytterligare 18 låtar till den första spelningen. När de slutade med bandet 1968 hade de 350 låtar i repertoaren! Alla i bandet pluggade, på gymnasium eller universitet, men snart började de tjäna stora pengar. De fick 120 kronor för varje spelning, och det var ungefär lika mycket som de stora artisterna fick! Eftersom kommunistpartiet bestämmde gagerna och alla skulle ha ungefär lika mycket oavsett om de var stjärnorna eller sådana som de. Men killarna fick spela upp för en kulturkommission som godkände musikerna och repertoaren och var tvungna att ha tre ryska folksånger på repertoaren... Bandet hade ett 20-tal spelningar i månaden och drog in 3000-4000 kronor varje månad! Kvinnor hade som jämförelse 1500 kronor i månadslön... På den tiden fanns ingen export av vare sig instrument eller skivor – de smugglades in från utlandet och folk lyssnade på Radio Luxemburg. Det ordnades musikklubbar musikerna emellan och sammanhålningen var stor eftersom alla sågs med misstänksamhet av de kommunistiska myndigheterna. ”Allt eftersom vi blev allt populärare insåg vi också att vi måste lära oss att spela... Jag träffade en gitarrlärare, farbror Laczi Kovac, som bettyt oehört mycket för mig. Han lärde mig olika skalor, hur man spelar blues och så vidare. Han var själv nattklubbs-musiker.” Tomas hade också en kort karriär i det tjeckoslovakiska alpina landslaget. Fast det var rena skämtet då. Men han fick i alla fall resa utomlands tre gånger och alltid hade sportsmän någon med som övervakade dem att inte gå till ´fel´ ställen. Men efter en skada – bruttet ben – sluttade han med sporten och satsade helt på musiken. Åren 1964-1968 innebar ändå ett politiskt töväder i Tjeckoslovakien. Bandet THE DEVILS hade dock inga problem att växa. Och när Dubček (premiärminister innan den sovjetiska ockupationen) tog över, började en enorm period. Bandet blev allt populärare och big beat-musiken spreds allt mer. De spelade i stora idrottshallar och kulmen var den stora big beat-festivalen i Prag den 20-22 december 1967 med de 32 största banden på samma scen! Det hade också formen av en popbandstävling och THE DEVILS kom på sjunde plats, före idoler som OLYMPICS. De var långhåriga, bar svarta glasögon och så vidare och var riktiga rockidoler! Året efter spelade de i amfiteatern i Košice för 20 000 personer. De var enorm stora, de fick bättre betalt, där var skrikande tjejer, det tränges damer bakom scenen som ville träffa de, det var fantastiskt för de... THE DEVILS hade också börjat skriva egna låtar, mer åt ROLLING STONES-hållet, inspierade av ett annat tjeckoslovakiskt band, PRIMITIVES, som närmast kunde liknas vid ett tjeckoslovakist THE WHO. Likaså hade de också börjat skriva på material och spela in till en LP-skiva i form av en rockmusikal. Vid sidan av spelandet pluggade Tomas till elingenjör på universitetet i Košice. Och tack vare det kom han på sitt första besök till Sverige i juli 1968, då var han utbytesstudent under en månad på LM Ericsson i Stockholm. Den 19 augusti ringde hans föräldrar och berättade att landet var omringat av den sovjetiska armén. Åk inte hem, varnade de, men Tomas kände att han måste tillbaka, ”vi skulle ju repa med THE DEVILS den 20-21 augusti!” ”Under hela vägen hem genom Tjeckoslovakien hörde jag flygplanen och jag blev stoppad av polis som kontrollerade att jag ine hade vapen i gitarretuiet. Dagen efter rullade lastbilarna in, primitiva bilar med träflak från andra världskriget fyllda med unga mongoliska soldater. Det var ett tuff uppvaknande. Allting föll.” ”Ett par månader senare blev jag kallad till huvudpoliskommissarien. Han slängde fram skivfodralen till plattorna vi hade gjort på det statliga skivbolaget som drevs av kulturministeriet. Han tog mitt pass och sa: ´Du är rebell och ryssarna kommer att statuera exempel. Stick utomlands, annars hamnar du i fängelse.´ Jag kände honom, han var ett DEVILS-fan och jag hade sett honom på flera av våra konserter. Han frågade om jag kände någon utomlands. ´Jag har en kusin i Sverige,´ sa ja. ´Åk dit genast, du får en utresestämpel av mig.´ Jag bad min kusin att skriva en inbjudan och så åkte jag till Svenska ambassaden i Prag och fick visum.” Vid det läget hade också THE DEVILS spruckit. Att spela big beat var ändå inte längre särskilt hälsosamt efter den sovjetiska ockupationen... | |
| Tomas återvände inte förrän 1983 till Tjeckoslovakien, då kunde han komma tillbaka som svensk affärsman, för att göra affärer med instrumentföretaget Cremona. Han var persona non granta men under Svoboda-regimem gick det att köpa ut medborgarskapet, så han gjorde det för sig sig, hans dåvarande fru Helena och sonen Tomas. Han betalade 25000 kronor för att bli en fri man. Men det var det värt för att kunna träffa föräldrarna igen. ”Jag blev svensk medborgare 1976, mycket tack vare hjälp jag fick av Anita Lindman från svenska TV. Vi är goda vänner och hon är en av de mest begåvade kvinnor jag känner.” ”Jag har bott i Sverige i 40 år och jag känner mig mer svensk än som slovak. Men jag blir aldrig till hundra procent svensk, fast jag är stolt att jag lever här. Jag har alltid kännt mig mest som en kosmopolit, en god europé som försöker se allting med öppna ögon.” ”Jag tror att jag har haft lätt att anpassa mig eftersom jag är musiker. En musiker måste anpassa sig till sin roll i orkestern. Musiker är kreativa människor som kommunicerar med varandra även om de inte kan språket. Musiken har tolv tonarter som alla musiker kan, det är vårt gemensamma språk.” | |
| Boken är uppdelad i kapitlar och tidsepoker 1968-1972 Den 26 november 1968 klev den 22-årige Tomas på tåget till Stockholm, med sex bagageväskor, en Jolana-gittar och fem USA-dollar i kontanter som han hade fått av mormors mor så han skulle ha till en start i det nya landet, landet, som han bara hastigt besökte tidigare det året, med ett språk han inte förstod.”Vi som lämnade Tjeckoslovakien visste att vi kommer aldrig tillbaka, det fanns ingen återvendo. Den insikten innebar också ett sätt att överleva. Vi hade lämnat familj, vänner, allt och vi var stämplade som kollaboratörer av den nya regimem. Mellan 4000 och 6000 personer lämnade landet före den 1 januari 1969. Många av mina jämnåriga stack, jag tror att 40 procent av mina skolkamrter lämnade landet.” Under hela resan var han livrädd att de skulle ta honom a skicka tillbaka. Han hade visum som gällde för en vecka. ”Tänk om tullaren skulle ifrågasätta varför jag hade sex väskor när jag bara hade visum för en vecka? Men tullaren som kollade mina paper sade bara ´ha det bra där borta´. Han måste ha sett mina väskor och förstått att jag inte tänkte återvända, och han var glad för min skull.” Tomas kan fortfarande inte berätta om det ögonblicket utan att bli tårögd och rörd. Det är ett starkt minne som etsat sig fast. ”Innan jag åkte var det bara de allra närmaste som visste något. Mamma stöttade alltid mitt beslut men pappa låg kvar på sofflocket när jag bröt upp och han sa bara ´jaja, stick du, men du är tillbaka igenom tre år´. Han hade aldrig gillat min popkarriär, och jag tror att just det han då sa fick mig att ännu mer besluta att ´jag ska visa honom!´ ”Väst var nästan lite skrämmande. När jag var på färjan mellan Travemunde och Trelleborg funderade jag – är jag fri att gå ut på däck? Kunde man handla vad man ville i taxfree-shopen? Folk stod och pratade fritt med varandra. Jag såg inga poliser och knappt någon tullare. Jag fick en stämpel i passet utan vidare. Och jag såg Sveriges kust!” Tomas kom till Stockholms centralstation var han kusin, Igor Wigh, skulle hämta honom, och som han skulle få bo hos hade han aldrig träffat, bara fått en beskrivning av. Släktingarna hade en stor lägenhet plus en liten etta som Tomas fick bo i. Där fanns en bra madrass på golvet att sova på. Släktingarna kom från Ungern, liksom delar av Tomas släkt, så han kunde en del ungerska. Han fick en ungersk-svensk ordbok och uppmanades att varje dag lära sig 50 nya svenska ord. Stunden, som Tomas fruktade mest, kom. Besöket hos polisen och asylsökandet. ”Det glömmer jag aldrig, och jag glömmer kommissarie Oskar Sandström! Jag var som vanligt livrädd att träffa polisen – tänk om jag skulle bli skickad tillbaka! Jag kom in i rummet. Kommissarien sa ´varsågod och sitt, vill du ha kaffe, kaka? Hur gick resan?´ Jag tänkte ´herregud, är han normal – pratar han med mig?´ En tjeckoslovakisk polis på den tiden småpratade minsann inte med folk! Jag berättade att jag var musiker, sedan pratade vi i två timmar om Rolling Stones! Efter de två timmarna frågade han mig vad jag ville göra. Jag sa att jag ville ha ett jobb, kanske göra klar min ingenjörsutbildning. Och så skulle jag visa mitt tjeckiska pass. Men det hade jag ju slängt, får alla sa att det var så man skulle göra. Man tänkte att om man var passlös kunde man inte bli tillbakaskickad. Och så fick jag ansöka om främlingspass och sedan fick jag gå en kurs för invandrare. Efter en vecka kunde jag så pass många ord svenska att jag kunde jobba i släktingarnas tobaksaffär. På väggen där fanns en stor affisch för Penninglotteriet med en stor hög med sedelbuntar. ´Så mycket pengar ska jag ha en dag, då har jag trygghet!´, tänkte jag. Jag har kvar affischen inramad hemma på väggen. Den är en symbol för mina drivkrafter. Pengar innebär inte alltid lycka, men om man kommer från ett land där man inte hade så mycket så är det viktigt att ha en ekonomisk trygghet.” Tomas var ung och ville jobba. Han aldrig tagit en krona i bidrag i Sverige, utom de två första månaderna. Då fick han 240 kronor till hyran. Det var allt. Han sökte och fick jobb först på postavdelnigen på AGA Radio och lite senare på en avdelnig som tillverkade ubåtsutrusning. Här började hans karriär inom elektroniken. Han lärde sig snabbt svenska språket och fick också chansen att komplettera sin påbörjade elektroingenjörsutbildning med kvällsstudier på KTH speciellt programmering. Ett tag hade han fyra jobb: På AGA, extrajobb på Posten, på en bensinmack och spelade också på olika fester tillsammans med en finsk dragspelare. Tomas hade sett en annons från Hagström Musik där man sökte en säljinriktad tekniker, då åkte han en lång bit till Dalarna där fick han träffa ägaren och chefen Karl Erik Hagström som ställde honom ett par frågor: ´Vad tycker du om våra förstärkare?´ ´Bara skit.´ ´Vi vet det, det är därför vi ska göra nya modeler!” sa han. Och så frågade han vad Tomas hade för planer för framtiden. ´Jag vill sitta på din stol.´ ´Vad menar du?´ ´Ja, jag vill leda ett företag,´sa Tomas. Tomas fick vänta på ett beslut. Efter en kvart kom Karl Erik med ett anställningskontrakt och sa ´skriv på!´ ” ´Vi ska göra revolution i branschen,´ sa Karl Erik. ”Jag gillade jobbet på Hagström men jag såg ju samtidigt att vi började tappa kunder. Dit kom blåsare, dragspelare, musiklärare, man hade hemorglar, tillbehör... Fanns det några justa Gibson-eller Fender-gitarrer så hängde de i vitrinskåp med skylten ´Rör nej!´ Kunderna vände i dörren och gick till kunkurensen där man fick testa gitarrerna!” I december 1971 blev Tomas chef i samma butik... Trots att försäljningen gick bra, trots att Tomas uppskatade högt företaget Hagström som la grunden till en svensk modern musikhandel, tyckte han att de hann inte med generationsväxlingen mellan dragspelmusik och rock´n´roll. Och Tomas älskade ju rock´n´roll! Samtidigt var Tomas med och startat Artistklubben på Drottninggatan, en öppen klub för musiker med disco och litet möjlighet att jamma efter spelningarna. Alla kända musiker kom dit. Där fick Tomas massor av kontakter. Våren 1972 ringde Jerker Antoni, som hade ett par år innan startat Musikbörsen, en butik för rock´n´roll-musikerna. ”Bli min kompanjon, vi startar ett nytt bolag tillsammans.” ”Det var en av de gångerna när jag sa ja utan att riktigt förstå varför, men jag sa ´okej då!´ Jag sa upp mig och fick tre månadslöner från Hagström i avgångsvederlag. Det var mitt startkapital. Men jag hade fått en spelning på färjan Birger Jarl under sommaren, så jag ville ta det jobbet först, och dessutom ha någon vecka semester.” ”Vi kör i gång första augusti,” sa Jerker. ”Det kan heta Förstärkardoktorn!” (Så blev han doktorn... Vad lustig! Tomas föräldrar ville att Tomas bli läkare men han tål inte att se blod överhuvudtaget, men han blev det, trots att på ett annat sätt… Tomas var den första i Sverige som kom med ordet ”doktorn” i firmans namn, idag är det ganska vanligt och omtyckt.) | |
Copyright ©T.Dankos privata arkiv, U.Andersson, J.Vykopalova
Tento článek byl v Pozitivních novinách poprvé publikován 24. 03. 2009.
Další články autora
- Arnošt Lustig – Jitka Vykopalová: Zralé úvahy o životě (1/2)
- Jitka Vykopalova: Den enastående Frantisek Makes
- Jitka Vykopalová: Richard Haan získal uměleckou cenu Thálie
- Tora Hedin: Vzpomínky švédské bohemistky na sametovou revoluci
- Jiří Suchý - Jitka Vykopalová, Václav Židek: "Lampenfieber" s Jiřím Suchým (2/2)
