Mina damer och herrar, jag hälsar er hjärtligt välkomna till det här programmet, där jag, Petrus Trottestam, leder er genom ”det svenska Olomouc”.

Bezruč-parken

Ett svenskt Olomouc – säger ni – i vilken utsträckning existerar någonting sådant? Jag vet inte. Om inte i ett objektivt hänseende, så åtminstone i enskilda föreställningar. Jag är nämligen svensk, en renblodig svensk, och för mig existerar hon *) helt säkert.
Fyra år i början av 90-talet bodde jag alltså i Olomouc. Här lärde jag mig mina första, skälvande tjeckiska ord. När jag talar om den här staden, gör jag det i egenskap av medborgare i kornriket Haná * ), en ställning, till vilken jag för tio år sedan blev upphöjd av mina arbetskolleger vid Hejčín-gymnasiet. När jag talar om den här staden, talar jag om platsen för min stora förälskelse, om mitt hem i fjärran.
När jag nu, år från år, återvänder till Olomouc, kommer jag hit i två skilda plan. Jag landar liksom med två olika slags vingar. Å ena sidan återvänder jag till mina minnens stad, och dessa minnen har ungefär tio år på nacken. Å andra sidan återvänder jag till en sextonhundratalsstad, till tiden för slaget på Vita Berget. * ) Där rör jag mig ofta i mina tankar, bland gestalter, som idag är i stort bortglömda, men som levde upp och ännu lever i mina romaner och noveller.
Just här, under stadsmurarna i Bezruč-parken, är det inte svårt att sjunka in i det förgångna. Kanske var det här, som slaget utkämpades mellan svenskarna och stadsborgarna i juni 1642. Kanske var det här, som de förfallna murarna föll för den svenska övermakten, vilket sedan bestämde Olomouc´ öde mer eller mindre fram till idag. General Torstenssons stora seger säkrade en fast punkt i Mähren i åtta år framåt, och från den punkten försökte han med sin hävstång rubba världen. Lyckades han? Varför inte? För hans knektar, som kom från ett fattigt och stenigt nordanland, uppenbarade sig rikedomens under på andra sidan murkrönen. Deras värld skakade. Torstenssons dåd var till och med så mäktigt, att det ruckade på naturens lagar. En gång på hösten, i gryningen, flög hundratals storkar upp från Olomouc´ hustak och kyrktorn, men för att undvika röken och dundret från de svenska kanonerna söder om staden, flög de vidare åt norr. Deras värld skakade tillika.
Och här har ni mitt berättigande att tala om ”det svenska Olomouc”. Det är ett begrepp, som formar en mänsklig (eller ”storklig”) föreställning. Det är ett begrepp, som i enskilda föreställningar formar världen.

Republikens torg

Självfallet vill jag inte påstå, att den svenska närvaron i Olomouc var välsignande. Tvärtom! Den var en fullständig katastrof! Olomouc´ blomstring förbyttes i förfall, och styresherrarnas berg i Mähren blev för alltid förflyttat till Špilberk * ). Den svenske härföraren på fästningen i Olomouc, överste Paikull, lät till exempel fälla samtliga fruktträd innanför stadsmurarna, lät bränna alla förstäder, vilket innebar 656 hus, och vräka deras invånare, lät avskaffa kapucinerklostret och hospitalet – och allt det bara under den första månaden efter stadens erövring. Mord och plundring hörde liksom till bilden av det här grymma kriget, tyvärr…
En gång i början av nittiotalet var jag på en föreläsning här på hembygdsmuséet på Republikens torg. Det är nog ett av mina första minnen från Olomouc. Kvällens tema löd: Svenskarna i Olomouc – och taktpinnen för den här föreställningen höll doktor Fiala från den filosofiska fakulteten. Jag fick höra att det var svenskarna, som lärde olomoucborna att röka tobak och läsa tidningar. Rökning var väl den självmedvetne conquistadorens sed, och tidningarna var väl propagandistiska flygblad. Doktor Fiala frågade åhörarna, om de hade några frågor. På första bänken ställde sig en gammal herre i brun kostym upp och skakade sin käpp:
”När ska svenskarna lämna tillbaka allt de stal från oss?”
Doktor Fiala samlade sig en smula och svarade:
”Det kan jag inte säga. Det är väl snarast en diplomatisk fråga för vår regering och den svenska. Men Ni kan väl vända Er till vår svenske åhörare, som sitter här bakom.”
Han visade på mig. Den gamle mannen vände sig och tittade på mig, som på en oförlåtlig brottsling från trettioåriga krigets dagar. Hans ögon gnistrade.

Portalen till filosofiska fakulteten

Här på Křížkovský-gatan, framför ingången till filosofiska fakulteten, började min karriär i Olomouc. Jag kom till fots från järnvägsstationen mot sommarens slut år 1990, koffert i hand, ingen kände jag. Inte ens språket kunde jag. Och inte visste jag, var jag skulle tillbringa den första natten. På en avriven papperslapp hade jag nedskrivet: doktor Eduard Lotko. Och eftersom jag ännu inte kunde böja alla orden rätt, sade jag till portvakten: ”Jag söker en doktorn Lotko!” Men hon förstod mig. Hon förde mig till kabinettet med den vackraste samlingen av pipor i hela Mähren, och mitt i tobaksröken satt bemälde doktor, min förste ledsagare genom den tjeckiska litteraturens landskap.
Senare, på docent Alena Štěrbovás utmärkta seminarier, lärde Karel Čapek, Vladimír Holan och Jaroslav Seifert känna mig. Just det, de lärde känna mig långt innan jag lärde känna dem. För en sådan bekantskap (från min sida) hade jag nämligen ännu inte tillräckliga språkkunskaper. Men de visste vad jag tänkte, vad jag letade efter i universitetets korridorer, vilka metaforer jag inte förstod. Långsamt, långsamt ledde de mig till förståelse av det tjeckiska tungomålet, åtminstone till det trappsteg, där jag står än idag.
Blott en endaste tjeckisk författare kände jag före min ankomst till Tjeckoslovakien. Det var Franz Kafka. Men honom kände på den tiden nästan ingen. En gång frågade docent Štěrbová på sitt seminarium: ”Vem var Milens Jesenská?” Av en händelse förstod jag frågan, och därtill kunde jag svaret. Men det syntes mig underligt, att ingen annan räckte upp handen. Nåväl, jag anmäler mig väl då: ”Milena Jesenská var brevvän till Franz Kafka!” De andra studenterna tittade på mig, som om jag just hade fallit ned från körsbärsträdet, vars frukter hade så länge förbjudits av marxismen. Och kanske var det också så.
Tio år efter mitt första möte med Karel Čapek, docent Štěrbová och alla andra återvände jag till de bekanta lärokorridorerna, och kan ni tänka er, vem jag stötte på? Jo, Alena. Vi omfamnade varandra, och hon påminde mig på sitt typiska vis: ”Kom bara ihåg, att det var jag som var er äktenskapsmäklare!” (Jag vet inte om hon därmed menade, att det var hon som förmedlade kontakten med min älskade Petra eller om hon grundlade min kärlek till Olomouc och tjeckisk litteratur – men det spelar väl inte någon större roll. I båda fallen vore det ju sant.)

Framför Mariakapellet

Man skulle ju kunna tro, att jag var den förste studenten på Olomouc´ universitet, men så är det inte. Många förekom mig, särskilt mot slutet av femtonhundratalet. Sverige var visserligen ett lutherskt kungadöme och studier vid ett jesuitkollegium var strängt förbjudet. Men livet är fullt av fantastiska paradoxer. Vad riksdagen förbjöd, det tillstädjade kung Sigismund. Själv var han katolik i ett land, där katolicismen var svårt förföljd och behäftad med oåterkalleligt dödsstraff. I hemlighet sände han ut sina favoriter till Braunsberg, till Olomouc, till och med till Rom för kanoniska eller världsliga studier. När han senare, år 1599, avsattes från tronen och fördrevs till Polen, kunde inte heller hans studenter återvända till hemlandet. De stannade i landsflykt.
Före min tid i Olomouc studerade alltså Albert Svartesson från Ytterlännäs i Ångermanland här. Om honom vet man väl lika litet, som om de övriga sjuttio svenskarna i Olomouc under den här tiden. Enligt matrikeln lät han skriva in sig vid universitetet år 1588, och ännu i början av sextonhundratalet tjänade han som vikarie vid prosteriet i Kroměříž. Han blev trogen sin nya bygd på Haná-slätten, när nu hemfärden förvägrades honom, och kanske just därför klappar mitt hjärta litet särskilt för honom. Kanske just därför uppenbarar han sig i min roman Sorgöga, som min andlige och verklige företrädare. Kanske kom han understundom hit, för att be i Mariakapellet på Ärkebiskopens torg.

Utmed Denis-gatan

Här är ett plank. Därbakom: en hemlighet.
En kväll kom min vän Lumír till mig på mitt studentrum. Han ville visa mig hemligheten bakom det höga planket på Denis-gatan. Där ligger visst ett lik från det döende seklet, sade han. Nåväl, vi gick på tåspetsarna genom natten, där väl endast den sparsamma gatubelysningen kunde avslöja oss. Någonstans i fjärran skällde hundar. Vi klättrade över planket, och på andra sidan låg verkligen ett lik: Josef Visarionovitj Dzjugasjvili, alias Stalin. Det var visserligen mörkt som i en potatissäck, men ändå kunde vi urskilja att det var han. På känseln, om inte annat. Han var av brons, jättelik. En gång krönte han torget framför Teresia-bågen, men nu låg han bokstavligen för våra fötter, den störste mördaren någonsin i världens hävder. Allra mest roade det oss att balansera på hans jättemustasch. Vi kunde stampa och klampa på honom, till alla utrensade kulakers, alla judars, armeniers, intellektuellas och dissidenters ära. Aldrig förr eller senare har jag väl uttalat mig tydligare för mänskligheten och mänskliga värden. Och sällan har jag väl varit så lycklig.

På 8 maj-gatan

Åren 1993-94 hade jag min stadigvarande adress här, på 8 maj-gatan, tillsammans med min nuvarande hustru. Det här var året före vårt bröllop. Själva lägenheten var ett affärslager, och eftersom man här under oss sålde musikinstrument, förvarade man högar av gitarrer, violiner och basfioler i rummet bredvid vårt. Därutanför åkte spårvagnarna förbi var tredje minut, och när så hände, skakade hela huset. Eftersom man höll på att restaurera hela byggnaden, hade vi för tillfället ingen centralvärme. Kylan var obeskrivlig, ungefär som Kubula och Kuba Kubikula * ) erfor det på de långörade vintermössornas tid, men med den enkla skillnaden, att det här var inomhus! Efter att ha kommit hem från våra skolor satte vi alltid på vårt elektriska element, men eftersom rummet var så högt i taket, dröjde det väldigt länge, innan det var uppvärmt. Under tiden gnisslade vi tänder och gjorde våra lektionsförberedelser eller läxor under duntäcket. Kök hade vi inte heller, så vi lagade mat på en propanbutanspis. Disken ställde vi i badkaret. Kort och gott: den mest romantiska tiden i våra liv!
En ljuv liten hågkomst från det här året och från den här lägenheten var, när min Petra gick på ”tofslärkans karneval”. Det gick till så här:
En gång hittade jag en present till henne i bokhandeln. Det var en bok om gamla böhmiska och mähriska sägner, skriven av Helena Lysická. Julen närmade sig, så jag lät vackert slå in boken åt henne, men tyvärr hittade Petra paketet i vårt lilla kyffe. ”Vad är det i det?” frågade hon. ”Är det till mig? Snälla, berätta!” På något sätt måste jag snabbt avleda hennes uppmärksamhet, men det är en svår konst att ur ingenting trolla fram en trovärdig vit lögn. Den här gången lyckades det dock helt och hållet.
”Det är en present till din lillasyster. Jag hittade en bok åt henne.”
”En bok? Vad heter den?”
”Den heter… Tofslärkans karneval.”
Nästa dag gick Petra till bokhandeln för att hitta den nämnda karnevalen, men naturligtvis fann hon ingenting. Hon frågade expediten, men denna bara skakade på huvudet. Aldrig hade hon hört om en sådan utgåva. Efteråt anförtrodde mig Petra, att hon aldrig hade känt sig så generad. Under alla förhållanden passade hon på att köpa MIG en bok i julklapp. Och gissa vilken? Just det, gamla sägner av Helena Lysická.

Övre torget

I Sverige är det inte brukligt att uppkalla gator efter berömda personer, såsom det är här. Hos oss heter gatorna oftast Storgatan eller Kungsgatan eller Hantverkargatan eller något sådant. Själv bor vi på Hägergatan i en liten mellansvensk stad. Men här på Övre torget lever det förflutna. I stjärnmönster från rådhusets kärna går såväl Marie Joseph Lafayette som Gustav Mahler och Karl den äldre av Žerotín * ) ut i världen, och jag hinner knappt ens vinka farväl till dem med min vita näsduk.
Är det inte otroligt att beträda samma gatubeläggning som Lafayette? Hans spår i historien ser vi ju inte bara här i Olomouc, där han bittert smakade habsburgarnas fängelsebröd, utan kanske framför allt i Amerikas Förenta Stater, som han hjälpte till att befria. Ingen lånade väl ut sitt namn till så många amerikanska städer som han: Lafayette, Alabama; Lafayette, Colorado; Lafayette, Georgia; Lafayette, Indiana; Lafayette, Louisiana; Lafayette, Minnesota; Lafauette, Tennessee. Och knappast någon spelade en sådan nyckelroll i den franska revolutionen, som Garde Nationales härförare, som konungafamiljens räddare framför den vredgade pöbeln på Versailles i oktober 1789. Men vad sysselsatte egentligen hans tankar här i Olomouc?
Och är det inte otroligt att beträda samma gatubeläggning som Gustav Mahler? Kanske föddes något av hans verk på de här kvaderstenarna, något odödligt, som om han under komponerandet visste, att efter honom syndafloden skulle komma, efter honom skymningen. Den siste klassikern, det är han och ingen annan! Och gränden, som bär hans namn, tjänar hans minne. Den är dyster, den andas ensamhet och den ligger granne med Förlorade gränden.
På det vackra teaterhusets gavel läser jag namnet Oldřich Stibor. Det var han som vakade över mig, när jag i den intilliggande restaurangen intog min ofattbart billiga panerade ost med tatar-sås och kokt potatis, för att inte tala om den skummande ölen. Hans namn överlevde koncentrationslägret, där han själv gick under; det överlevde Obermarkt * ), trampet av järnskodda stövlar och högmälda befallningar. Pennan är starkare än svärdet – här är beviset, och det är en insikt, som alltid gör mig gott.

Haňovice

På den här platsen har jag aldrig varit förut, och ändå har jag varit här tusen gånger. I min svenska vinterensamhet har jag ofta förirrat mig hit, under den väldiga almen, som skuggar det lilla vita slottet. Över den höga dörren har jag föreställt mig ett stenvapen med en lilja och en stjärna, just ett sådant, som herr Bernard Prakšický av Zástřizly, ägaren till egendomen Haňovice vid Litovel, förde i början av sextonhundratalet.
Herr Bernard kommer till liv i min novell Mot bålet. Min berättelse hinner ifatt honom på Špilberk, där han sitter fängslad för förräderi mot den sanna läran efter slaget på Vita Berget. Han väntar på sin avrättning. Samtidigt banar sig kapucinerna väg till Haňovice för att lägga vantarna på hans gömda skatter. Gnidigheten uppenbarar sig i slottets undervåning, klädd i kappa och kapuschong, men Bernards syster Sibylla lurar dem. Hela skatten, dukat för dukat, syr hon in i små förstulna fickor på Bernards rock, och så länge hon bär den på sig, finner kapucinerna den inte. På dagen för den ödesdigra avrättningen lyckas det Sibylla att överlämna rocken till sin livdömde bror – och denne känner genast tyngden i tyget. Han kan uppstiga på bålet med den lycksaliga vetskapen, att skatten kommer att brännas och gå evigt förlorad med honom. Triumfen före döden.
Nu står jag här på riktigt. Och om den här platsens skönhet kan jag bara säga, att om jag ägde tolv hus, ett för varje månad på året, skulle jag förlägga aprilhuset hit. Till Haňovice i äppelblommornas knoppar. Eller som Holan säger:

Åter susar skog och vatten, alltför tunt
att bära isskorpan;
åter dansar det knähöga gräset,
dansar och virvlar framåt.

Åter skuttar barn emot oss
i duggregnets förstorande purpur,
som kaffebönor vid rostning
eller kanske ännu litet mer…

Och längtan i dig, hitkallad från fjärran,
genomskådar varje lögn.
Liksom bangården är ådrad, så är ock
din handflata… Du stannar väl?

Eller också väljer jag septemberhuset här, närsom kornhavet böljar för utblicken mot öster. Än vet jag inte. Men för något sådant måste jag antagligen först tjäna litet pengar. Finns det en översättare här någonstans i etern, som skulle kunna översätta mina noveller och min roman från svenska till tjeckiska? Hör i så fall av dig, är du snäll.

Bouzov

En av mina företrädare var Albert Svartesson, en annan kan ha varit Gunnar Gunnarsson. Bland Miroslav Kubičkas Sägner från övre Haná fann jag honom, där han dök upp i Mohelnice efter trettioåriga kriget, bred som en ladugårdsdörr och stark som en oxe. Rött hår, blå ögon, leende över hela ansiktet. Han hade flytt från kriget, ville aldrig mer lyfta vapen. I den nya omgivningen fann han en ung änka, Kateřina, med sonen Honzík. Han tyckte om henne, ville hjälpa henne, berättade för henne om skönhet, om kärlek, om sin hemö Öland. Och så slog han ned sina bopålar någonstans bland kullarna väster om Mohelnice.
Kanske fanns den ömsinte Gunnar Gunnarsson också på riktigt, eftersom en sägen någonstans måste vara byggd på sanning. Och om han nu inte levde, vem har jag då att identifiera mig med i min svenska kärlek till skogarna och höjderna kring Bouzov? Ur samtiden känner jag ingen.
För inte så länge sedan läste jag i den svenska pressen, att två folk är experter på vemod: svenskar och tjecker. Det är kanske sant. Men det rör sig om helt skilda vemod. Den svenska är tätt knuten till naturen, till den övergivna trästugan på den avfolkade landsbygden. Det svenska vemodet är snarast ett fast tillstånd. Kanske beskriver följande historia det hela bäst: ”Två gubbar träffas vid brevlådan någonstans på det avlägsna landet. Den förste frågar: Hur är det? Den andre svarar: Bra. Den förste säger: Ta det inte så hårt. Det går snart över.” Det tjeckiska vemodet är snarare förbundet med besvikelsen, som utgår från Münchenöverenskommelsen 1938, från kommunisternas maktövertagande 1948, från splittrade drömmar. Sverige är de sorgset glittrande sjöarnas land, medan Tjeckien är de föränderliga flodernas rike.
Skogarna formar sorgstämning, vemod, svensk såväl som tjeckisk, därför att de på samma gång är fasta och föränderliga. De är både rötter och vind genom kronorna. Men här, i allt dettas mitt, skjuter också borgen Bouzovs underbara torn upp mot himlen. Det är luftighetens infall, den obrutna avsiktens mål, det lyckliga hjärtats flykt, skymten av den flygande skomakaren, som med ens visar sig för betraktarens ögon. Det är en värld för sig, annorlunda för varje föreställning, som vill göra den till sin. Och därför hade jag så gärna velat fråga, vad Gunnar Gunnarsson från Öland tyckte om allt det här.

------------------------
Förklaringar: * ) Som så många vackra tjeckiska städer är Olomouc en kvinna.
* ) Haná är det kornbevuxna, böljande slättlandet kring Olomouc.
* ) Vita Berget är namnet på ett berömt och för den tjeckiska nationen förödande slag utanför Prag i november 1620, alltså i början av trettioåriga kriget.
* ) Špilberk är slottet på stadsberget i Brno, Mährens nuvarande huvudstad. Före trettioåriga kriget var Olomouc Mährens huvudstad.
* ) Kubula och Kuba Kubikula är huvudpersonerna (björntämjaren och björnen) i en berömd sagobok av författaren Vladislav Vančura (1891-1942).
* ) Karel den äldre av Žerotín (1564-1636) var adelsman, protestantisk politiker och författare under trettioåriga kriget.
* ) Obermarkt är det tyska namnet på Horní náměstí, Övre torget.
* ) Oldrich Stibor var en dramatiker och litteraturkritiker i Olomouc, som deporterades till nazisternas koncentrationsläger under 2:a världskriget och omkom där.
* ) Den flygande skomakaren är en bekant tjeckisk saga, där den enkle skomakaren tillverkar sig vingar av skoläder och flyger upp till borgens jungrutorn för att befria den inspärrade prinsessan. En film på detta tema spelades in på Bouzov under 1970-talet.

ett radioprogram för Radio Olomouc 2003