Jitka Vykopalová: Ögonvittnen i Sverige berättar
Rubrika: Publicistika – Zajímavosti
|
|
Pragvåren inleddes när Alexander Dubcek blev det tjeckoslovakiska kommunistpartiets nye generalsekreterare i januari 1968. Dubcek ville ha en ”socialism med mänskligt ansikte”. Han hävde censuren, införde resefrihet och ville få fart på ekonomin med reformer som hade marknadsekonomiska inslag. Han varnades flera gånger av den mäktige Sovjetledaren Leonid Breznjev för att ”gå för långt”. Strax före midnatt den 20 augusti passerade Warsawapaktens soldater Tjeckoslovakiens gränser, flygplatsen i Prag besattes och plan efter plan dundrade in, lastade med stridsvagnar och soldater. Det var den största militära operationer i Europa efter andra världskriget. Västmakterna och Nato togs på sängen. Alexander Dubceks dagar var räknade. Han ersattes efter en tid av Gustav Husak och diktaturen varade i ytterligare 21 år innan den så kallade sammetsrevolutionen förvandlade Tjeckoslovakien till en demokrati. Några år senare skildes Tjeckien och Slovakien åt. (Utdrag från DN:s artikeln "USA-bas orosmoln i dagens Prag" 21 augusti 2008) 20 augusti Tjeckiska centret Stockholm, kl. 19.00 hod „Ockupationsvaka“ Redan tidigt på kvällen samlades i Tjeckiska centret en stor skara av tjecker, slovaker och svenskar för att minnas den ödesdigra augustimånaden 1968 och de grymma stunderna i vårt nations inte så avlägsna historia. På det späckade kvällsprogrammet stod framför allt utställning av föremål och dokument som på något sätt hade anknytning till augustihändelserna och landsmännens flykt till exilen i Sverige, men även andra intressanta aktiviteter. Även de som älskar tjeckiskt öl och gulasch fick sitt lystmäte, man lyssnade på musik från 60-talet och tittade på korta tematiska dokumentärfilmer. De av besökarna som var klädda i 60-tals inspirerade kläder fick små presenter. Ann Smith, en av Sveriges mest framstående lyrikpoeter, har skrivit en dikt om augustihändelserna i Tjeckoslovakien som hon framförde vid kvällens början. Nad’a Hammarberg framförde dikten på slovakiska.
|
Till händelserna 21 augusti 1968 gavs symboliskt ut två böcker som behandlar det aktuella temat. Författarinnan till en av böckerna läste upp sina dikter och redaktörerna för den andra boken, som innehåller öden berättade av elva emigranter från dåvarande Tjeckoslovakien, beskrev de lätt dramatiska omständigheterna som uppstod vid bokens tillblivelse. Iden till själva boken kom via Vladimir Oravsky redan för tio år sedan, då var det 30-årigt ”jubileum” av den Sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien. En hel del tjecker och slovaker skrev redan då sina berättelser men dåvarande förläggare prioriterade ner projektet och boken kom aldrig ut.
De som berättar om sina erfarenheter är: översättaren Jaroslav Suk, forskaren Zdenek Cervenka, ögonläkaren Ervin Chalupa, dansaren Jana Chalupa, sjukgymnasten Emilia Hjemgård, programmeraren Jerry Pijak, läkaren Jiri Holasek, forskaren Miroslav Hoc, kärnkemiforskaren och f.d. koncernchefen Jaroslav Havlicek, tandläkaren Martin Hresan och naturligtvis, de bägge redaktörerna Vladimir Oravsky och Tomas Kramar.
|
Efter sammetsrevolutionen 1989 har utgivningen på den tjeckiska bokmarknaden formligen exploderat, och ibland sägs det att det finns fler som skriver än som läser. Men, en av de böcker som verkar har nått fram till läsarna är Jana Wittheds Kristallandets skeppsbrutna (Trosečníci křišťálové zemĕ). Boken kom ut på tjeckiska i Prag 1997 och fick bra kritik, bl. a. utsågs den av Tjeckiska radion till en av de bästa som hade publicerats under de senaste fem åren. Boken togs också väl emot av läsarna, vilket återspeglas i uppskattande- ord och i att den blev fort slutsåld. På svenska har boken symboliskt kommit ut precis den 21 augusti 2008. Flyktingar Inom räckhåll ett blodigt land sönderstyckat av ammunition Och människan aska eller rädsla Där ingen beträder – maktens taggiga territorium De pinades medvetande ger inte ett ljud ifrån sig men luften – bränd av plåga I det lätt blåaktiga skenet från allegoriernas frusna stad åker pansaret Ett dystert öga på sin vakt En mun förvriden av magisk makt En röd fana i benig hand Och i hjärtat ändlös rädsla Skräckslagen tid faller genom rymden från framtidens molnhöga berg på den blodbegjutna jorden där man just täcker tribunen med ett glödande kläde och byter ut härskarens porträtt I ryggsäcken där bak sover lilla Helena Och hand i hand går de två över den av tårar suddiga i skogarna dolda gränsen till sitt fosterland |
Dock får jag inte överdriva denna svårighet, eftersom jag hade ett helt år på mig att fatta beslutet, och emigration för mig inte betydde att packa och åka iväg utan tvärtom, att inte packa och stanna. För att vara exakt, hösten 1969 packade jag lite, men bara till en kort resa från Pittsburgh till Toronto, där universitetet erbjöd mig en professur. Då gav jag inte ännu upp sökandet av en "socialism med mänskligt ansikte," även om de resultat som jag höll på att komma fram till, talade mer och mer emot att vilken socialism som helst, som ett system utan privat kapitalägande och finansmarknader, överhuvudtaget skulle kunna fungera. Det kritiska hinder som jag började se var, och är fortfarande, att moderna nationalekonomier, för att undvika underutveckling och förfall, snabbt och effektivt måste kunna utnyttja ett oavbrutet flöde av nya idéer om vilka ingen i förväg vet – särskilt inte statliga planerare eller kollektiv av arbetare – varifrån de kan komma och vilka av dem som är bra och vilka dåliga. Mitt sista hopp var Sverige, dit jag blev bjuden 1975 av Stockholms universitet under två år. Men inte heller där hittade jag en fungerande socialism. Istället träffade jag min blivande fru och har sedan dess för det mesta blivit kvar, med utmärkta möjligheter att forska på Industriens Utredningsinstitut. Då kunde jag också på nära håll se hur alla försök att socialisera näringslivet misslyckades, och hur de efterföljande och mest nödvändiga liberala reformerna har gjort svensk ekonomi till en av de mest kapitalistiska i hela Europa. När jag nu tänker tillbaka på år 1968, om vilket de tjeckiska och slovakiska ambassaderna i ett vänligt samarbete har arrangerat många intressanta program, kommer jag återigen ihåg både min dåvarande naivitet och min senare motvilligt funna slutsats att Pragvåren i alla fall skulle ha slutat illa, även utan dess våldsamma avbrott. Därför ser jag nu att den mest bestående skada som invasionen orsakade är att den har tillåtit många mindre kritiskt tänkande människor att behålla sina illusioner om "socialismen med mänsligt ansikte" ända tills idag. |
Lucie Svobodova, direktor för Tjeckiska centret År 1968. Och så åkte man på semester. Jag kände på mig att det antagligen inte skulle bli så, men det som skulle hända stod i stjärnorna. Verkligen i stjärnorna. Vid min sida stod mina föräldrar och min bror; i detta ögonblicket och många år framåt var de min värld, min bas. Ett djupt minne som fastnade i mitt undermedvetna var att jag hade med mig en teddybjörn i en blå barnresväska. Jag kunde inte ta med mig flera, de skulle inte klara den långa, okända resan. Den oranga teddybjörnen, som jag valde med tungt hjärta, vandrade med mig och stannade hos mig till idag. Den största och sorgligaste förlusten var dock min älskade mor- och farfar som förlorade sitt barnbarn medan de ännu levde. Som om de i denna stund dog för det lilla barnet. Jag träffade dem aldrig igen, bara hörde deras röster i telefon och läste deras brev. En stor tomhet, en stor sorg följde barnet innan det somnade. Och sa det nya språket, retandet, svordomar, framåtanda och i det undermedvetna: ”Jag ska visa er. Jag är inte härifrån, men jag ska lära mig. Jag ska vara som ni. Men aldrig helt”. Det är invandrarnas öde. De bär med sig ett paket med känslor som med tiden slipas bort tills de nästan försvinner. År 1989. Cirkeln har slutits. Den efterlängtade och till slut uppfyllda drömmen: jag återvände dit där jag föddes och där man talade mitt modersmål. Den flera gånger fängslade farbrodern och medlemmen i orkestern Plastic People of The Universe var garantin till att jag kunde arbeta i presidentens kansli, sida vid sida med Václav Havel. Här stannade jag i fem år, här lärde jag mig ett hantverk och reste över halva jordklotet. Är flyttningar mitt öde? Resande i frihet är underbart, men utan möjlighet till återvändo är det tragiskt. Vi lever i välfärd. Låt oss uppskatta varje morgon med våra kära och våra vänner nära oss och trotsa alla prövningar som ödet har i beredskap för oss. |
Olof Palmes Internationella Center och ABF Stockholm ordnade den 21 augusti 2008 ett seminarium som på ett värdigt sätt påminde om och rekapitulerade början, förlopp och följder av ockupationen som utspelade sig för exakt 40 sedan av Warszawapaktens arméer med Sovjet i spetsen efter den allmänt kända Pragvåren. På seminariet deltog bl a Ingvar Carlsson, f d svensk statsminister, Göran Skansberg som var Sveriges radios utsände reporter till Tjeckoslovakien 1968 och Tjeckiens och Slovakiens Sverigeambassadörer. Seminariet bestod av två delar: Ögonvittnen berättar och Politiska konsekvenser och följder efter Praginvasionen.
|
De inbjudna gästerna berättade för den talrika publiken utifrån sin personliga erfarenhet om sina upplevelser och åsikter, de analyserade de historiska händelserna sedda med dåtidens och dagens ögon och svarade på publikens frågor. Publiken bestod av både mellangenerationens svenskar, tjeckiska och svenska emigranter bosatta i Sverige samt de båda ambassadernas och Tjeckiska centrets representanter. Det var glädjande att även många unga studenter kom till seminariet. Det fyra timmar långa seminariet "Ögonvittnen berättar" var på svenska, det spelades in av TV4 och sändes i samma kanal två dagar senare. |
Olof Kleberg, publicist och tidigare chefredaktör på Västerbottens-Kuriren Slumpen styr ofta in människor på oväntade vägar – och där finner de något livsavgörande. Så har det varit med mig. När jag plötsligt den 21 augusti 1968 på morgonen i Bratislava befann mig mitt bland Warszawapaktens invasionstrupper, då var det en slump. En slump som kom att prägla mitt liv. Men slumpen hade redan tidigare styrt mig till Tjeckoslovakien. Jag kom till Prag första gången 1959, då Stalin alltjämt stod på Letnás höjd. Prag var hänförande vacker, det blev en fördel som övertrumfade svårigheterna att lära sig tjeckiskans sju kasus… Och så blev jag fast. Förstod mer och mer av Tjeckoslovakiens dramatiska historia och fascinerande kultur. I början av 1960-talet upptäckte jag den intressanta kulturella förnyelsen inom film, teater, revyer, böcker, tidskrifter… Dessutom hade samhällsvetenskaperna börjat lösgöra sig från en stagnerad marxism-leninism. Jag planerade att skriva en doktorsavhandling om hur ett auktoritärt samhälle kan förvandlas inifrån. Det blev ju hyperaktuellt under 1968! Just därför var jag på språkkurs i Bratislava i augusti 1968 – jag ville lära mig slovakiska för att bättre förstå vad som försiggick i båda delarna av landet. Chocken var enorm. Denna varma sommar hade alla förstått att Sovjet var missnöjt med reformprogrammet men få hade väntat sig ett anfall. Mot pansar och skjutvapen fanns bara en utväg: att protestera, att demonstrera sin nationella känsla och sitt stöd för de egna ledarna, att prata med soldaterna och få dem att förstå att de inte alls kom till ”broderlig hjälp” utan var ockupanter. På torget Safarikovo námestie, utanför våra undervisningslokaler på filosofiska fakulteten, gjorde stridsvagnarna utfall mot stenkastande ungdomar, som ilskna noshörningar. Ett par studenter sköts till döds. Så pågick civilmotståndet under en vecka. Hela tiden med nya metoder och infall, ofta sådana som radion spred. Nästan alla gick runt med transistorapparater och lyssnade på de fria radiosändningarna, som de sovjetiska ockupanterna aldrig lyckades stänga. Till slut blev jag tvungen att lämna Bratislava med en billift till Wien. Det var ett känslosamt avsked, de som stannade visste ju inte vilket öde som väntade dem. Jag beslöt att jag ville återvända. Den chansen fick jag tidigt på hösten 1969 då jag började min anställning som den första infödda lektorn i svenska vid Komenský-universitetet. Jag fick ett tiotal mycket intresserade elever – en av dem blev senare till min glada överraskning den första ambassadören i Stockholm för ett helt demokratiskt Slovakien: Teodora Chmelová. Dessförinnan hade hon arbetat på bokförlag och översatt en rad av de största moderna svenska författarna. En annan person som jag var ”lärare” för, men bara ett par timmar, blev sedan statsminister och utrikesminister – i Sverige. Nämligen Carl Bildt. Sommaren 1968 hade han tillsammans med en annan ung student, Staffan Hildebrand, fått ett uppdrag att åka till Tjeckoslovakien och skildra stämningarna bland människor. Vi sågs på ett café i Stockholm, minns jag, och jag kunde ge dem en snabbkurs om vad som var på gång, tips om bra kontakter och trivsamma ölställen. Den resan blev en stor upplevelse och en viktig lärdom för Carl Bildt, det har han visat upprepade gånger. De allt större förhoppningarna under 1960-talet, den brutala invasionen och det människofientliga förtrycket under ”normaliseringens” 21 år (som jag själv upplevde början av), allt det där påverkade mig förstås djupt. Jag insåg att det skulle ta för långt tid att skriva en avhandling och började alltmer skriva artiklar i tidningar och prata i radio (ja, det hade jag gjort redan före 68 också). Sedan blev jag journalist på heltid i 25 år – men jag glömde aldrig Tjeckoslovakien. Jag höll kvar privata kontakter, jag följde oppositionen där och utomlands. Och i november 1989 kunde jag som reporter för den tidning som jag var chefredaktör för, Västerbottens-Kuriren, uppleva hur den gamla kommunistregimen föll ihop. Jag var en av de många hundratusen som stod på Václavské namestí och hörde Vaclav Havel och Alexander Dubcek tala och Marta Kubisova sjunga. Det kändes oerhört stort. I dag verkar 1968 avlägset för många. Men en sak bör leva kvar i minnet, längre än de enstaka händelserna då. Minnet av att våldet kan betvinga ett folk för en tid – men att övergreppet till slut undergräver våldsverkarens styrka så att folket kan frigöra sig. |
Här tog hon examen på ett gymnasium och studerade vidare vid Stockholms universität nationalekonomi, där hon efteråt hade tju-gotvå år arbetat. Sista tio år jobbar hon som utredare/projektledare på utvärderingsavdelningen på Högskoleverket. Den 6 augusti återvände jag från en tre veckors lång språkresa i Moskva med ett gäng ungdomar från hela Tjeckoslovakien. Allt eftersom vissa klev av lovade vi varandra att åka till Ryssland nästa år igen, kanske till Krim eller Grusien och Azerbadjan eller bara tågluffa på transibiriska järnvägen. Vi hade träffat ett antal ryska studenter ”na koleji” men även några ”vanliga människor” i tunnelbanan som kom fram och utryckte sina sympatier för utvecklingen i Tjeckoslovakien. En av dessa var en rörmokare som på frågan om alla tänker så sa att inte alla ”toljko gramotnytje”. (Ett intressant utryck på ryska: icke analfabeter, icke tänkande eller obildbara/inskränkta). Jag blev särskilt kompis med tre ryska studenter, två tjejer och en kille. Jag fick ett vykort från en av tjejerna efter invasionen där det stod. ”Jag skäms”. Det var aldrig aktuellt att svara, hon kunde få problem med det. Efter den 6:e augusti hade jag fortfarande flera veckors sommarlov innan jag skulle börja i andra ring och fylla 17 år. Den tiden skulle jag som vanligt spendera i Orlicke hory. Natten till den 21:a vaknade jag uppe på vinden hos mina farföräldrar av konstigt buller/muller. Tände ficklampa och klockan var drygt halv två. Då tänkte jag att farfar har blivit tokig. I rummet under mig hade han sitt arbetsrum med tre elektriska vävstolar (tkalcovna) som han alltid satte igång prick klocka 05.30. Men det blev tyst och jag satte av någon anledning på transistorradion. En allvarlig mansröst uppmanade oss medborgare att hålla oss lugna och inte göra motstånd. Därefter började de spela nationalsången. Jag stängde raskt av och tänkte vilken knäpp idé att sända något krigsdrama så där dags och borrade in mig i dunbolstret. Ungefär en halv timme efter vaknade jag av nytt buller/muller. Då gick jag fram till fönstret och såg på den lilla bygatan rulla två pansarvagnar och några andra militärfordon märkta med polska flagor. Då trodde jag själv har blivit tokig. Visst var det politiska läget efter samtalen i Cierna något spänt men en invasion ingick inte i vår (och tydligen inte heller i landets lednings) referensram. Så småningom kom jag ner i köket där farmor grät och farfar satt tyst som vanligt. Han satte senare igång vävstolarna klockan 05.30 förstås. Tidigt på förmiddagen träffades ett åldersblandat gäng utrustad med lakan, snören och färgburkar vid skolan. Vi satte upp banderoller med texter på ryska att ockupanterna/zachvatjiki skulle dra hem. Fast jag tror inte att några flera stridsvagnar har passerat byn den dag eller senare. Därefter åkte vi yngre i tre fullpackade bilar till Hradec Kralove och hjälpte till att bygga barrikader av bråte och bildäck vid broar. Vi skrev på husväggarna: Det jag minns starkast var att vi unga förstod att något tragiskt har hänt som skulle påverka situationen i landet och alla våra liv på ett sätt som borde innebära att vi alla satt och grät tyst så som min farmor. Samtidigt kände vi en märklig eufori över att just vi fick tillfälle att i handling kämpa för en god sak. I den ungdomliga naivitetens tecken samlade vi underskrifter för att Tjeckoslovakien skulle få bli ett neutralt land. Jag minns inte längre vem vi tänkte skicka dessa listor till men det har samlats in en ansenlig mängd av namn från hela landet och från, medborgare i alla åldrar. Inte bara ungdomar var naiva i dessa tider. |
Disa Håstad, journalist, medarbetare på DN och tidigare korrespondent i Moskva 1) Praginvasionen och dess betydelse för omvärlden, dvs vad har den orsakat och hur har den påverkat världens utveckling? Invasionen av Warszawapaktsländerna var att hårt slag för alla som trodde på "socialism med ett mänskligt ansikte". Men de upprepade refoirmförsöken i östblocket - berlinupproret 1953, Ungernrevolten, liberaliseringarna efter Chrusjtjovs töväder, Pragvåren och till slut Gorbatjov visade att det var omöjligt att i längden föra en hård politik och att isolera länder (även om försök gjordes, både i Rumänien, Tjeckoslovakien och DDR). Invasionen i Tjeckoslovakien - den berörde ju faktiskt hela landet - gav också upphov till protester: viktigast här är ju den på Röda torget av bl a Pavel Litvinov, Larisa Bogoraz och Natalja Gorbanevskaja med ett barn i vagnen, som blev en ikon inom dissidentrörelsen med sin slogan från 1861:s uppror "För er och vår frihet".
|
Ingvar Carlsson, f d statsminister och partiledare 1) Praginvasionen och dess betydelse, dvs vad har den orsakat och hur har den påverkat politisk utveckling i Sverige och övriga världen? Praginvasionen var början till slutet för kommunismen i Östeuropa. Med militär makt kunde människornas längtan efter frihet tillfälligt slås ned. Men den kommunistiska ideologin avslöjade samtidigt sin brutalitet och svaghet. När Berlinmuren föll 1989 fanns en naturlig koppling till 1968. I Sverige bidrog Praginvastionen till socialdemokratins stora valseger i september 1968. (Socialdemokraterna fick 50% av rösterna, kommunisterna bara 3%.) 2) Vilken roll spelade Olof Palme för Tjeckoslovakien och för övriga världen efter Praginvasionen? Olof Palme gick till mycket hårt angrepp på de kommunistiska ledarna i Tjeckoslovakien. Det bidrog förmodligen till att ytterligare underminera regimens auktoritet. |
Björn von Sydow, rikdsdagsman, f d talman, statsvetare
På ett plan ja – den sovjetiska och ryska politiska värdeskalan inbegriper militära interventioner i grannländer, så länge Ryssland inte är en demokrati. En annan likhet kan ligga i att man i statsledningen i Moskva ansåg att mycket stora strategiska intressen av territoriellt slag stod på spel. Men i fallet kring Georgien var det fråga om en ömsesidig våldsspiral som utvecklade sig till fullt konventionellt krig under några dygn. Det var ju däremot inte så att Tjeckoslovakien 1968 riktade ett militärt angrepp mot Sovjetunionen! 3) Den i Sverige kritiserade FRA-lagen (om bl a signalspaning på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser, vilket bl a innefattar telefon- och en del av internettrafiken) samt den länge pågående diskussionen om besparingar i och omorganisation av svenska försvaret har plötsligt efter den militära ockupationen av Georgien tystnat. Allmänheten har sannolikt blivit medveten om att faran kan ”stå bakom dörren” eftersom Ryssland kanske känner sig provocerat och hotat när det mer och mer blir omringat av NATO. Vad tycker du är orsaken till denna tystnad? Nja, jag tror inte kritiken mot den s k FRA lagen har tystnat. Situationen blev så småningom så obegriplig och oförsvarlig för regeringens förslag, att det var ok att man i pressen började skriva att det handlade om spioneri. Då började folk förstå. De flesta accepterar den formen av underrättelseverksamhet när det gäller militära hot. Kriget i Georgien visar ju att sådant behöver vi i Sverige (liksom vi förstår att andra länder också gör det). Nu hoppas jag att den svenska lagstiftningen reds ut, i anslutning till de vägledande domar som den Europeiska domstolen i Strasbourg har fällt i liknande mål. Läs mer: Praginvasionen 1968 och dess följdverkningar 40 år efter Praginvasionen http://www.palmecenter.se/RegionerOchLander/Europa/EU-lander/Artiklar/080829praginvasionen.aspx |
21 augusti 2008, Armémuseum, Stockholm kl. 17.00 Vernisagge av två fotoutställningar: Utställningen redogör för händelserna som ägde rum i Prag och Bratislava under ockupatgionsdagarna i slutet av augusti 1968 samt omvälvningarna som följde i Tjeckoslovakien i november 1989. Utstälningen pågår t.o.m. den 28 september 2008. Välkomsttal hade: Jan Kára, Tjeckiska republikens ambasador i Sverige Peter Kmec, Slovakiska republikens ambasador i Sverige Carl Bildt, Sveriges utrikesminister som efter sitt tal med mycket personliga inslag om Praginvasionen invigde utställningen. |
Början till slutet för Sovjet I dag är det på dagen 40 år sedan det forna Sovjetunionen trampade in i Tjeckoslovakien och med militärmakt kväste det som kallades Pragvåren. Historien visar att reformrörelsen inte dog utan markerade början på något nytt och bidrog så småningom till att välta kommunismen över ända i Europa. På Ruzyne-flygplatsen landade några sovjetiska transportplan som taxade iväg till de bortre delarna av flygfältet. Vi var nybakade studenter. Jag och Staffan Hildebrand, som hade varit utsända av radions familjeredaktion (!), var på väg hem till Stockholm efter några skälvande dagar i ett Prag som kokade av rykten. Jag noterade planen men utan att dra några egentliga slutsatser av att de hade landat där just då.
|
Jan Kára, Tjeckiska republikens ambassadör i Sverige
|
Arrangörer: Slovakiska ambassaden www.stockholm.mfa.sk Tomas Danko Musikkonsult AB www.musikborsen.se Tommy Takács, restaurang Lilla Hasselbacken www.lillahasselbacken.se |
Tomas Danko, musiker, f d ägare till en framgångsrik affärskedja med musikinstrument i Sverige Tanken på att arrangera jazzkonserter föddes när den slovakiske ambassadören Peter Kmec frågade på vilket sätt vi skulle kunna minnas 40-årsdagen av händelserna i f d Tjeckoslovakien och samtidigt också tacka Sverige för hjälpen som de tjeckiska utvandrarna fick för 40 år sedan. Musikens utveckling under 60-talet var mycket progressiv i Tjeckoslovakien. Under dessa år bildades en mängd utmärkta musikgruper som tyvärr efter invasionen tvingades att upphöra, men bra jazzmusik fortsatte att spelas. Därför kom jag ihåg gamla ”bigbeatkillar” som bl a skildras i boken av Dodo Suhajda och Lubos Jurík ”Den slovakiska bigbeaten” som utmärkt beskriver tiden för 40 år sedan. (Med boken medföljer samling av dvd-skivor med hela materialet.) Jag ville även visa att den slovakiska jazzen är på hög nivå. I programmet uppträdde mycket kända artister, t ex Zuzka Lonská, som är en från 60-talet känd slovakisk sångerska ackompanjerad av Brano Hronec, den nya jazzens orkester ledd av Matus Jakubcic och den slovakiska jazzens mest berömda stjärna Peter Lipa med sin grupp.
Kvällen besöktes även av en del celebriteter, t ex den världsberömde ishockeyspelaren Josef Golonka från Bratislava som berättade om när han under ishockey-VM 1968, som utspelades just i Stockholm, gjorde det avgörande målet, vilket efter invasionen blev en symbolisk gärning för hela nationen. Vidare deltog gäster från olika ambassader och från det svenska offentliga livet samt betydelsefulla landsmän. Första kvällen var en officiell högtid under den slovakiske ambassadörens beskydd och andra kvällen var ämnad för den breda allmänheten.
Sådana här aktioner är mycket krävande när det gäller organisation och finansiering och man kan inte genomföra dem ofta. Det är också mycket svårt att få tillträde till jazzklubben Fasching, som är en av Skandinaviens kändaste. Efter 36 års verksamhet i musikbranschen och tack vare goda kontakter hade jag det, som tur var, enklare… |
Det gläder mig att jag öppnade utställningen pa Armémuseet tillsammans med min tjeckiske kollega Jan Kára. Vid vernissaget deltog också den svenske utrikesministern Carl Bildt som besökte Prag strax före invasionen och kunde då personligen uppleva den euforiska stämningen som uppstod under de demokratiserande förändringarna. I Tjeckiska centret döpte vi en ny bok av Tomás Kramár och Vladimír Oravský ” Utbrytarkungens knep eller hur jag lärde mig sluta ängslas och älska Sverige ”, en sammanställning av slovakiska och tjeckiska emingranters berättelser från ockupationstiden. Inte minst hade vi den äran att efter många år igen lyssna på Zuzka Lonskás vackra röst i jazzklubben Fasching. Minnesveckans syfte var att hedra minnet av alla offer för den sovjetiska ockupationen och efterföljande normalisering i dåvarande Tjeckoslovakien (i direkt samband med Warszawapaktens arméers vistelse i Tjeckoslovakien dog fr o m 21 augusti 1968 till slutet av 1968 totalt 108 människor). Vi ville dock även påminna den svenska allmänheten om ett annat budskap från 1968 – att tjecker och slovaker älskar frihet och kan aldrig acceptera totalitet och tyranni. Den korta demokratiseringsprocessen (januari–augusti 1968) lämnade i många människors medvetande en djup övertygelse om att endast genom att uppfylla de individuella mänskliga rättigheterna och genom frihet är det möjligt att bygga upp ett rättvist samhälle. I denna anda levde ”humanistens” Alexander Dubceks budskap i 21 år tills demokratin framgångsrikt förankrades i Centraleuropa år 1989. Om vi vill undvika misstag från det förflutna och visa för vår unga generation den rätta vägen, måste vi regelbundet påminna oss om vara förfäders kamp mot alla former av totalitet och tyranni. Jag måste ständigt påminna mina barn om den inte så avlägsen tid när människor inte kunde visa sina åsikter öppet eller resa utomlands (för mina barn är det overkligt att någon skulle förbjuda dem att resa de femtio kilometrarna mellan Bratislava och Wien). |
De första septemberdagarna ägnades åt visning av tjeckiska och slovakiska filmer som då var förbjudna och korta dokumentärfilmer från den tiden. Filmerna lånades exklusivt ut av från Nationella filmarkivet och Föreningen Film och Sociologi i Prag. som t.ex. Skämtet, Det brinner min sköna, Kaos, Lärkor på snöre, Jan 69, Sjunde dagen, åttonde natten, Saša eller sergant Praksins väg till Prag, Vi ses i Denver. Filmerna var på tjeckiska med engelsk text. Representater för VAC – Vachler Art Company – kom till Stockholm för att spela in ett reportage om denna minifilmfestival. Reportaget kommer att visas i den närmaste sändningen av programmet Kinobox i CT-2. På grund av stort intresse har andra filmer visats och kommer att visas på Armémuseum vars hörsal rymmer mycket folk. Det handlar om titlar Báječná léta pod psa (The Wonderful Yaers That Sucked) och Spřízněni volbou (Elective Affinities 13 och 20 september kommer andra utmärkta filmer att visas – den på olika filmfestivaler belönade dokumentärfilmen av Dušan Hanák Papierové hlavy (Paper Heads) fran 1995 och den oförglömliga, av censuren för mer än 20 år sedan förbjudna filmen Ucho (The Ear) från 1969 av Karel Kachyňa. Minnesdagarna av Augusti 1968 avslutas definitivt 25 september i Konserthuset i Stockholm med en högtidskonsert där tjeckiska musiker Jan Páleníček (cello) och Jitka Čechova (piano) från den mångfalt belönade och prisade Smetana Trion deltar. Kvällen inleds med verk av Pavol Simai som kom till Sverige 1968. Musiken framförs av Lars-David Nilsson (piano), Iwa Sörenson (sopran), Hampus Linderholm (cello) och Jana Boutani (cello).
Överrsättning från tjeckiska: Hanna Göransson |
GENSVAR PÅ ARTIKELN |
Det är en mycket ambitiös och fin artikel. För oss som inte var med ger den en god bild av såväl faktiskt skeende som de känslor som de inblandade hade. Bengt Littke, FRAeS, 18.09.2008 |
Vazeny pan sefredaktor, rad by som sa podakoval redakcii Pozitivni noviny za velmi kvalitne medialne spracovanie spomienkovych udalosti k 40. vyrociu udalosti roku 968 v byvalom Ceskoslovensku. Bolo pre mna velkou ctou pripomenut si spolu s mnohymi pamatnikmi toto kratke, ale velmi dolezite historicke obdobie boja Cechov a Slovakov za slobodu. S radostou som si precital clanok Vasej redaktorky Jitky Vykopalovej, ktory podrobne pokryva vsetky podujatia, ktore sme v danom augustovom tyzdni absolovali. Bol to intenzivny tyzden, v ktorom sa udialo vela zaujimavych podujati, stretli sme vela zaujimavych ludi, vynorili sa smutne aj vesele spomienky. Este raz dakujem za spolupracu a tesim sa na dalsie stretnutia s krajanskou komunitou. S pozdravem Käre chefredaktören, jag vill gärna tacka Positiva nyheters redaktion för ett högkvalitativ bearbetning av aktiviteterna till 40-årsdagen a v händelserna i före detta Tjeckoslovakien 1968. Jag kände mig hedrad att tillsammans med många andra vittnen minnas denna korta men mycket viktiga historiska perioden av tjeckernas och slovakernas kamp för sin frihet. Med glädje har jag läst artikeln skriven av er redaktör Jitka Vykopalová som detaljerat täcker alla händelser som utspelade sig under denna augustiveckan. Det var en intensiv vecka med många intressanta evenemang, vi mötte många intressanta människor, det dök upp både sorgliga och roliga minnen. Än en gång tackar jag för samarbetet och ser fram emot nästa möte med landsmännen. Hälsningar Peter Kmec, 16.09.2008 Slovakiska republikens ambassador i Sverige |
Hej Jitka! Tack för att jag har fått läsa hela "din" tidning med positiva nyheter – ett originellt namn, när nu de flesta nyheter som presenteras är motsatsen. Det har varit fantastiskt spännande att få delta i så många av aktiviteterna i minnena från -68, då jag själv var student i Stockholm, långt bort i en fredlig utkant av Europa. Bästa hälsningar, Gudrun Pelikan 15.09.2008 Gampelikan(a)hotmail.com |
Nesmírně obsáhlý a jistě i náročný na zpracování článek či spíše reportáž o akcích k 40. výročí okupace. Děkuji za podporu a článek. En enormt omfattande samt säkert även för bearbetning krävande artikel, eller snarare ett reportage, om evenemangen till 40-årsdagen av ockupationen. Tack för stödet och artikeln. Lucie Svobodová, 14.09.2008 direktör för Tjeckiska Centret i Stockholm |
Skvělá reflexe ze Švédska, děkuji za příjemný zážitek při čtení lidí stejně smýšlejících a domýšlejících důsledky Pražského jara... |
Foto © Jitka Vykopalová
Tento článek byl v Pozitivních novinách poprvé publikován 13. 09. 2008.
Jitka Vykopalová
Další články autora
OSOBNOSTI POZITIVNÍCH NOVIN
Ivo Šmoldas | |
Dáša Cortésová | |
Jiří Suchý | |
Milan Markovič | |
Ladislav Gerendáš | |
Blanka Kubešová | |
JUDr. Ivo Jahelka | |
Miloslav Švandrlík |