Sägen och verklighet kring Vasaloppet
Den första söndagen i mars varje år vänds allas ögon mot en äng vid byn Berga i nordvästra hörnet av Dalarna. TV sänder, såväl som radio. En mörkgrön mur av gran vakar tyst över den sjudande uppståndelsen på den vita, snötäckta ängen. Någonstans mellan fjorton och femton tusen män och kvinnor står där sedan tidig morgon, startklara på sina längdskidor och med stavar i händerna. Allt tal kretsar kring luftens eller snöns temperatur, kring den rätta skidvallan för dagen, kring blåbärssoppans konsistens, den, som delas ut längs spåret. Förväntningen över nejden går nästan att ta på.
Varför denna uppståndelse mitt i ingenstans? Det handlar om Vasaloppet, en längdskidåkningstävling över nio mil, med traditioner sedan 1922 – eller kanske ända sedan 1500-talet?
Starten hålls i just denna obetydliga by Berga klockan åtta på morgonen. Målet ligger i den stora kyrkbyn Mora, där huvudgatan varje år, denna avgörande dag till ära, förvandlas till ett vinterligt karnevalsstråk. Elitåkarna når målet efter ungefär fyra och en halv timme; för den vanlige Svensson kan det ta sju till åtta plågsamma timmar. Mellan starten och målet omges åkarna av skog, skog, skog, någon enslig fäbod eller infrusen sjö, sedan åter skog och skog… Svenskarna tävlar ju på hemmaplan, och kanske är det därför, som de under Vasaloppets åttiofemåriga historia har visat sig så svårslagna. I år vann Oskar Svärd från Ulricehamn för tredje gången, medan den trogne tjeckiske deltagaren Stanislav Řezáč förklarade, att det här året blir hans sista. (Hans bästa placering var för tre år sedan, när han slutade trea.) De norska grannarna, svenskarnas eviga trätobröder, har på åttiofem försök endast lyckas vinna två gånger, och då mönstrade de ändå till årets tävling över tvåtusen åkare!
När började då denna ”nationella galenskap”? I modern historia år 1922, då Ernst Alm vann på tunga militärskidor av trä. Men begynnelsen kan sökas än längre tillbaka i det förgångna. Loppet har lånat sitt namn av den mäktige lutheranske kungen Gustaf Eriksson Vasa på 1500-talet. Legenden säger, att just han som den förste prövade de nio milen från Berga till Mora, naturligtvis helt omedveten om, hur många tusentals entusiaster, som skulle följa i hans spår. Frågan är bara, om han över huvud taget åkte – och om han i så fall använde sig av skidor, eller snarare av snöskor?
Legenden säger
Nåväl, legenden säger hur som helst, att den unge adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, som ett tag hade suttit inspärrad i danskt fängelse men lyckats fly, nu begav sig till det skogrika landskapet Dalarna ungefär tjugo mil nordost om Stockholm, för att vinna stöd för ett uppror mot unionskonungen Kristian II., vilken på den tiden höll huvudstaden. Dalarna var nämligen känt för sina hårdföra bondekrigare, vilka kunde överleva månader i streck på endast barrträdens bark. Året skrevs till 1521 efter Kristus.
Med danska knektar i hälarna kom Gustaf Vasa till stormannagården Ornäs utanför Falun. Knapadelsmannen Arent Persson Örnklo hälsade honom innanför tröskeln. Med sin hustru Barbro Stigsdotter bjöd de honom på middag och visade honom en säng till natten. När sedan Gustaf Vasa sov, gav sig värden ut till den danske fogden för att förråda sin gäst, och för det skulle han få en rundlig belöning. Men hustrun förbarmade sig över den unge ädlingen, väckte honom och utrustade honom med en trogen tjänare, hästar och släde och sände honom skyndsamt i säkerhet – allt så snart hon fick veta, att hennes man var på ingående med de danska knektarna. Flyktvägen ledde – åtminstone hävdar sägnen så – genom öppningen på dassloftet, ned på den träckbeströdda bakgården.
Ett annat äventyr inträffade i byn Isala norr om Rättvik. Bonden Sven Elofsson förde Gustaf Vasa på en höskrinda. När danska soldater närmade sig, frågade de honom, om han hade sett den välborne upprorsmannen. Sven Elofsson sade sig icke ha gjort det. För säkerhets skull stack knektarna sina hillebarder genom hölasset. Ingenting hördes där inifrån, så soldaterna gav sig iväg. Gustaf Vasa hade dock sårats, och hans blod droppade ut på grusvägen efter vagnen. Då hördes åter klapper av hovar i fjärran; danskarna närmade sig ånyo. Bonden hoppade raskt av kuskbocken och skar upp en bit av dragdjurets ben strax ovanför hoven. När knektarna kom fram, frågade de: ”Vad är det för blod?” Sven Elofsson visade dem på hästens sår och sade, att den nog hade trampat på en vass sten. Åter avlägsnade sig danskarna och Gustaf Vasa var räddad!
Efter ytterligare ett antal händelser kom vår hjälte fram till Mora, där han inför den församlade menigheten försökte förmå den till uppror mot unionskungen. Han fick inget bifall. För att då rädda sitt eget skinn begav han sig (på snöskor, som tiden då bjöd) mot den norska gränsen. Vid någon hamn skulle han väl kunna frälsa sig med en båt till England eller Lübeck. Men i Mora började det blåsa nya vindar. Morakarlarna hade nämligen fått höra om unionskungens stora övervåld, om Stockholms blodbad, där mer än åttio adels- och prästmän utsattes för svekfullt förräderi vid självaste monarkens kröningsfest och halshöggs eller hängdes, däribland Gustaf Vasas far och svåger. Det här budet fick bönderna att antaga Gustaf Vasas förslag om uppror. De skickade sina två snabbaste ”skidlöpare”, bröderna Engelbrekt och Kettil från Kettilbo, för att hinna upp adelsmannen och sätta honom i ledningen för deras resning. De hann ifatt honom just i Berga by, nio mil från Mora. Och där har ni Vasaloppet!
Resten är historia
Upproret kröntes med framgång, danskarna kastades i älven ”så vattnet dem porlade om”, med rustning och allt. Kristian II. Avsattes från den svenska tronen och i hans ställe trädde Gustaf Vasa. Denne styrde i nästan fyrtio år. Om sina ungdomsäventyr i Dalarna lät den väl inrättade kungen nedskriva en krönika, den så kallade Peder Swarts krönika. Denna sagobesläktade skrift såg dagens ljus ungefär fjorton år efter de händelser den beskriver, alltså tillkom den omkring 1535.
Under sin långa och hårdhänta regeringstid blev även han utsatt för upprorsförsök, främst år 1534, det så kallade Klockupproret, som likaledes såg sin början i Dalarna. En av ledarna för den resningen var ingen mindre än Arent Persson Örnklo från Ornäs. För sitt deltagande måste han plikta med sitt huvud. Och här stöter vi på någonting spännande! När han nu sades ha varit en sådan förrädare redan år 1521, varför lät den nykorade kungen inte avrätta honom genast? Var det inte snarare på det viset, att Arent Persson hade varit Gustaf Vasas trogne undersåte under det första upproret, men att han hade fallit i onåd först senare, under Klockupproret? Ska inte Peder Swarts krönika ses som en efterhandskonstruktion, en tendentiös levnadsteckning, i vilken hjälten godtyckligt kunde svärta sina senare motståndare? År 1534 var Arent Persson, enligt kungen, rikets värste förrädare, och av pur oförsonlighet blev han det också år 1521.
I varje fall visade det sig, att Peder Swarts krönika skulle bli den framgångsrikaste propagandakuppen i svensk historia över huvud taget. Också nu för tiden lär sig våra mellanstadieelever om den gode Gustaf Vasas frejdade äventyr i Dalarna. Just en sådan avsikt hade nog krönikan redan från början: nationell sammanhållning kring den godhjärtade och rättvise styreherren! Femhundra år senare är Arent Persson fortfarande en oursäktlig förrädare, trots att verkligheten är en helt annan. Och som en manifestation av detta storartade propagandanummer åks det skidor i Sverige nio mil mellan Berga och Mora den första söndagen i mars varje år.
Petrus Trottestam, mars 2007
|